i mina krossade drömmar väntar jag fortfarande på dig,men för att klara dagen försöker jag bara hata dig! Föratt acceptera att det nu är såhär,föratt kämpa med att jag i tusen bitar faktist gick isär! Du brände våra broar och förstörde alla hoppen,framkallade bloddroppen. Kommer du ihåg hur vi brukade göra, dela sorg och glädje, jag bara dig ville röra! När du sa Jag lämnar dig aldrig var det vackraste jag kunde höra. Två hjärtan blev till ett gemensamt liv,demoner ville få oss att ta olika kliv,vi trodde på drömmen, men på rosenbusken växer också törnen. Tillsammans flög vi högst över allt,ung kärlek rakt in i solen,min kraftiga kärlek till dig krossade allt. Vi sa-Är vi långt ifrån ska vi titta upp,se regnbågen som för våra band skiner upp, & är natten kall och hård och någon av oss fäller en tår! sa vi Vart vi än står Älskar jag dig troget wathever happens genom alla år. Själslig kärlek, men det var inte riktigt inne för våran tid,det hela blev en svettig strid. Drömmen dog, fick vingar, flög iväg till kanske nästa liv, kall som is tog du trots alla löften egna kliv. Och ja jag kommer fortfarande ihåg varje ord som fick mig hel,och att du av varenda skratt,varenda tår var en stor del. Känna dig andas gav mig liv, varje kyss var som ett rosenfyllt evigt tidsfördriv. Ungefär som en dramatisk sång, slank ur våra fingrar,likaså bort föll våra ringar, alla löften och drömmar rann iväg som ett timglas av sand, men våra rötter går för djupt du kan bara gräva ner våra band. Var du spegeln från ödet, en lärdom för en stund för att ge kraft åt fröet. Jag kan söka jorden runt,jag kan leva lyckligt och sunt, men även om du nu har ditt, och jag går med mina steg och skapar mitt, undrar jag nu när jag tänker Han har nu sitt! Var du den bror jag aldrig fick,tårar blev till blod när du gick, var du den delen av mig själv jag behövde,har försökt med allt,men min kärlek till dig inget bedövde,eller var du den jag ska vila med i samma jord,kanske bara låta minnena falla ner av mina tårar i en flod,eller var du den jag resten av mitt liv skulle sakna tills jag dör,föratt återförenas i himmelriket kanske jag kan få bli hel igen vid guds dörr. Den du älskar mest kommer alltid få dig att gråta, kärlek ja du är en del i livets stora gåta. För mig var det där så äkta,kanske var jag din ängel sänd för att älska dig som någon aldrig kommer kunna älska dig, jag hoppas du aldrig glömmer mig. Antingen är våran tid inte under denna livstid, men vi kommer mötas igen jag hoppas du hittar hem. 
Hur kan jag tänka på någon som ger mig mardrömmar i mer än ett års tid,hur kan jag le och gråta över någon som har sagt att våran tid alltid kommer vara förbi.
Det har gått länge nu, men blaima mig inte mitt itu,du vet själv att du inte kunde glömma mig på tre hela år, så du kan inte göra något åt...hur djupt våra rötter faktist går.
Ja...Man säger att tiden torkar din tår, men äkta kärlek bräns i tusentals år.